Swing it!
Musiken har varit min följeslagare sedan jag som 11-åring hörde The Beatles första gången. Innan dess lyssnade jag på radio eller satt vid grannens grammofon och vände vinyl. Povel Ramel var husguden där och grammofonen var en avancerad sak som man kunde ladda fler skivor med. Vi hade en bandspelare, men grammofon fick jag inte förrän jag fyllde 13 år. Det var en plasthistoria med högtalare i locket. Jag hade den med överallt och gjorde av med många batterier. Min första skiva var ett album med Peter, Paul & Mary. Och där efter en singel med Del Shannon, ”Keep Searchin”. Men det var innan Beatles. Och Bildjournalen. Och den amerikanska arméjackan och basketskorna. Och Playboy-skorna. Och de första jeansen.
Åren gick och jag var fast. Min kompis, Mats Brandt, och jag ville lära oss att spela gitarr. Musikläraren tyckte att vi skulle behärska blockflöjten först. Jag fick en gitarr av mina föräldrar som jag lärde mig själv att spela på. Mats och jag tog ut låtar och drömde. Vi gick nån gång på ungdomsgården Tegelhögen i Vällingby och hörde olika grupper. Mats gillade Hep Stars och The Rolling Stones, men hade inga pengar att köpa skivorna. På skolrasten gick vi upp till Rickards skivaffär och lyssnade i lurarna. Därefter hände det, mer än en gång, att vi snattade skivor på det nybyggda varuhuset Åhléns. Till slut hade Mats allt med Hep Stars! Minns jag rätt så hade han också det mesta med Rolling Stones.
Bröderna Sternelius i grannlägenheten hade också en försvarlig mängd skivor. Där var det Kinks och The Who som gällde. I träslöjden var det en kille som byggde en elgitarr, jag nöjde mig med min lilla Bjärton. Mats och jag övade, men det blev aldrig något riktigt av det.
Jag lyssnade på Donovan och hade (har fortfarande) följaktligen en massa EP och singlar, dock inget album. Det var först på biblioteket vid Hornsgatan som jag upptäckte giganten mister Bob. Familjen flyttade till Södermalm och en större lägenhet och jag fick eget rum. Där spelade jag mina skivor på hänsynslöst hög volym när jag var ensam hemma. En jul fick jag Beatles Sgt Pepper-album, en annan deras vita dubbel. Det var små revolutioner i en tonårspojkes liv. Men den som gjorde störst intryck var Jimi Hendrix. Jag glömmer aldrig när jag hörde och såg Jimi och The Experience spela Hey Joe på tv. Det var också en och annan konsert. Min första stora upplevelse var på Johanneshovs Isstadion där en popgala hölls 1965 med The Who som huvudattraktion. Innan dem spelade en hel massa svenska grupper, bland andra Plommons och Mascots. Vid Hornstull låg Domino och där hörde jag Moby Grape från San Francisco. På Folkets Hus spelade Ten Years After, The Fugs, The Nice och ett band till som jag glömt. Och så Konserthuset! Där såg jag nästan alla stora grupper. Led Zeppelin, Jimi Hendrix Experience, Mothers of Invention, Jefferson Airplane med flera. Många år senare upphörde man med rockkonserter på Konserthuset. Den sista var en konsert med Chris Isaak där publiken stod upp i bänkraderna och dansade. Det fick man inte göra i Konserthuset.
På biblioteket satt jag med hörlurar och diggade. Där fanns alla nya skivor, det var bara att slå sig ner. Där satt jag efter skolan många långa eftermiddagar och kvällar. Upptäckte nytt och försjönk i gammalt. Och skivsamlingen växte hemma i tonårsrummet. Fortsättning följer…
