Napoleon

På Birkagatan 10 i Vasastan, strax efter Filadelfiakyrkan på väg mot Karlbergs pendeltågsstation, fanns under några år på 1970-talet en visrestaurang. I gatuplanet var restaurangen belägen och i entrén ledde en spiraltrappa ner till källarvalven. Till vänster i källaren fanns en bar och längre in en stor, välvd lokal med plats för ett par hundra personer. Vid vänster långsida fanns fyra, breda bås med soffor insprängda i väggen. Mittemot var en liten scen placerad med en pall och ett stativ med två mikrofoner. Senare flyttades scenen till ena kortsidan, mittemot ingången.

I baren stod Eva, stolt och bestämd med österrikisk bakgrund. På dagarna jobbade hon som försäljare på NK. Hon var gift med Peter som ägde stället. Till sin hjälp hade hon en lång, smal turkisk man med namnet Dedé som serverade öl, vin, plankstek och varma mackor.

Dede tar betalt för en öl vid den gamla kassaapparaten.

Dedé tar betalt för en öl vid den gamla kassaapparaten.

På Napoleon hade jag min hemvist när jag inte var ute på turné. Vi var ett stort gäng som höll till och träffades där. Artister, författare, poeter, konstnärer, filmare, musiker och drömmare. Om jag minns rätt var det vissångaren Eje Bugge som lockade ner mig första gången. Trubaduren Håkan Steijen och sångerskan Malou Lindblad hörde till den närmaste kretsen. Vissa kvällar var det fullpackat med glada, öldrickande människor. Då var det en utmaning att tränga igenom bruset, men när jag väl vunnit över publiken hade jag dem i min hand. Sångerna ekade mellan valven och publiken lät mig inte lämna scenen. Stamgäster som jag minns var bland andra paret och biografmaskinisterna Elmer och Percy, plåtslagaren Henry som gjorde underlägg i koppar till plankstekarna. Han smidde även delar till spiraltrappan när den renoverades.

napoleonOnsdagar, fredagar och lördagar var musikkvällar och då var det oftast fullt. Vi som uppträdde fick middag, några öl och 70 kronor i handen. Tre pass á 45 minuter med en kvarts paus mellan var det vanligaste. Jag brukade variera med att spela två pass á 60 minuter och ta en halvtimmes paus. Musiken började annars klockan 21.:00 och vid midnatt började Dedé blinka med lamporna inför den sista beställningen. Mitt första pass började jag alltid med lugna låtar, alla hade inte enbart kommit dit för att lyssna på musiken utan för att prata, äta och dricka. Efter paus höjdes temperaturen då fler av stammisarna hade anlänt. Vissa kvällar fick jag upp stämningen så att publiken dansade vilt framför scenen och personalen försökte avbryta kalaset så att inte grannarna skulle klaga och ringa polisen.

napoleon3

När jag satt av två månader för vapenvägran på Gotland i mitten av 1970-talet satte alla stamgäster ihop en kollektiv hälsning på en meny och skickade till mig. Minnena från kvällarna på Napoleon värmer fortfarande mitt hjärta när jag tänker på dem.

På scenen efter att den flyttats till ena kortsidan. Mikael Brandt lyssnar.

På scenen efter att den flyttats till ena kortsidan. Mikael Brandt lyssnar.