Urval av mina artiklar i Dalenbladet

Nr 3, 2002 – Varning för barn

I portarna på Poppelgården såg Svenska Bostäder det nödvändigt att i augusti anslå ett varnande ord. Du vet standardpappret med blå inramning Svenska Bostäder använder när de vill nå oss hyresgäster med något viktigt. Den här gången gällde de varnande orden klagomål på högljudda barn. Om det inte blev tystare skulle åtgärder vidtas.

Ungar vill leka

Skolan började i år den 19 augusti. Veckorna innan skolstart brukar de flesta barn ha kommit tillbaka från sina sommarvistelser. I bästa fall har de fått chansen att tillbringa sommarlovet med bad och sol långt från Dalen. Inget fel på Dalen, men även barn behöver miljöombyte. Det är alltså gott om ungar i området som inget annat vill än att leka, träffa gamla kompisar igen och ha roligt.

Skrivelse riktad till Poppelgården

Nåväl, vad var det som utlöste reaktionen från vår hyresvärd? Vi vet ju av erfarenhet att barn låter, att de inte nöjer sig med att leka stillsamt hela tiden, eller hur? Är barnen på Poppelgården mer högljudda än andra barn? Finns det fler barn på Poppelgården än på övriga gårdar? I skrivelsen vände man sig speciellt till oss på Poppelgården, kanske gick det även ut till alla andra gårdar, vem vet?

Har överseende med ljud

Om man väljer att bosätta sig i ett bostadsområde som vårt får man räkna med att bli utsatt för olika ljud. Några upplevs som störande, men man står ut. Ett av ljuden jag störs mest av är när grannen ovanför använder toaletten innan sänggåendet. Ännu värre är det när paret till höger grälar och skriker att de ska mörda varandra. Eller när någon åker rullskridskor en trappa upp en söndagsmorgon. Men jag står ut. Andra hyresgäster står inte ut och väljer då följaktligen att byta lägenhet eller bostadsområde efter ett tag.

Ville inte ens hälsa

Mina före detta grannar stod inte ut med att jag lyssnade på musik på kvällstid. Enligt alla regler och utan överdrift förstås. De bankade i väggen, la lappar i brevlådan och hotade till slut med att vända sig till Svenska Bostäder. Dom glömde det viktigaste – att prata med mig. När vi möttes hälsade de inte ens. I juli gick flyttlasset till min stora glädje och jag fick äntligen nya grannar.

Viktigt att prata med varandra

Vi får inte sluta prata med varandra. Om du stör mig på något sätt lovar jag att prata med dig och inte gå till Svenska Bostäder det första jag gör. Och jag förväntar dig att du pratar med mig om jag blir för högljudd nån gång. Var det någon som pratade med barnen?

Nr 4, 2001 – Fem år med Dalenbladet

Att kort sammanfatta 21 nummer och fem års arbete med Dalenbladet är en omöjlighet. Minnena är så många – snacket i redaktionen inför varje nytt nummer, reportagen, jakten på annonsörer, fotografierna och allt som hänt i Dalen sedan vårt första nummer 1996. När jag nu valt att sätta punkt för min fortsatta medverkan, vill jag ändå försöka att ge en personlig bild av åren som gått.

Det är i höst fem år sedan jag först kom i kontakt med Dalenbladet. Innan dess hade jag varit med om att göra ett nyhetsblad kallat Lönnbladet på Lönngården där jag då bodde. Efter separation och flytt till Poppelgården vintern 1995-96 kontaktade jag Dalenbladets redaktion inom föreningen Ett Levande Dalen när de efterlyste medarbetare i sitt tredje nummer.

Under redaktionsmötet utsågs jag till skribent och ansvarig för layout av nästa nummer. Ingen av oss hade en tanke på att tidningen skulle utvecklas som den gjort sedan dess.

Dalenbladet uppstod som en kanal ur ett behov av att uttrycka motvilja mot och att försöka stävja våldet som förekom i Dalen i mitten på 1990-talet. I slutet på 1980-talet fanns en annan tidning i Dalen – Dalens Nyheter. Den uppstod ur problemen med flytspackel och sanering som man kom att förknippa med Dalen åratal framåt. Vi firade tidningens tioårsjubileum sommaren 1998 med att återge en stor del av innehållet i Dalenbladet.

Min gode vän Tony på Reklamtryckeriet i Köping gav oss ett bra pris på en tjugosidig trycksak och i december 1996 kom Dalenbladets fjärde nummer ut. Bredvid dagens version ser det inte mycket ut för världen.

Första gången i färg

Alla utgåvor hade före 1997 tryckts i svartvitt, men då den tidigare professionella formgivaren Micke Moschinius återvände i nummer 1, 1997 satsade vi för första gången på färgtryck av omslaget. ”Babsan” prydde omslaget i rosafärgad peruk och genast såg vårt lilla blad mycket intressantare ut. I samband med det numret lämnade några av redaktionens ursprungliga medlemmar tidningen och några nya kom till.

De följande två tidningarna samarbetade Micke och jag intensivt inför varje utgivning. Vi satt i hans arbetsrum på Grangården framför en stor skärm och la upp storstilade planer. I varje tidning hade vi en gästkrönikör och i nummer 2, 1997 var det Martin Timel l som skrev om att göra Dalen till en frizon mot våldstendenserna i samhället. I samma nummer inledde Gunilla Hårdberg en artikelserie om sin son som var narkoman. Den gav även eko i tidningen Mitt i Söder, som då hette Söderort.

Aldrig tvekat att utgå från oss själva

I nummer 3, 1997 skrev vår då senaste medarbetare Ammi Helmadotter en mycket uppmärksammad artikel om PBU (Psykiatriska Barn- och ungdomsvården) och återgav även ett hembesök hos en problemfamilj på Plommongården. Ammi tvekade inte att ta upp andra ”heta” ämnen som till exempel i nummer 2, 1998, där hon skrev om våra attityder mot homosexuella .

Vi har aldrig tvekat att utgå från oss själva i vårt skrivande. I nummer 1, 1999, berättade vi till exempel om hur det är att som ensam förälder ha vårdnaden om sina barn. För många i Dalen är detta en vardagsfråga och vi ansåg att den var så pass viktig att den borde tas upp ur ett personligt perspektiv. Hösten 1997 flyttade Micke Moschinius från Dalen. Sedan dess har tidningen blivit till i mitt vardagsrum fyra gånger varje år.

Årsdagen firas med tårta

För att fira vår årsdag på vårkanten har vi träffats med våra familjer och smaskat i oss en tårta som skänkts av en lokal konditor. Detta fungerade inte alls 1999, då nästan alla i redaktionen vara sjuka. För att få en bild till omslaget tog vi då en tårtkartong, smetade den full med grädde och lite frukter.

Somliga tror att vi jobbat alla år med Dalenbladet för att bli rika. Inget kan vara mer fel. Förutom ovanstående sponsortårta har den enda lyx vi unnat oss varit att låta tidningen bjuda på julmiddag sedan några år tillbaka.

En bland många artiklar jag speciellt minns är Karin Lignells inträngande reportage om scientologerna i nummer 4, 1998. Reaktionerna blev starka och vi gjorde en stark uppföljning i nästa nummer. Allt började med att scientologerna ville annonsera för sitt daghem i Dalen. Debatten gick het även i redaktionen, men vi beslöt att gå ut med öppna kort och inte skygga för en debatt.

Ett annat minnesvärt reportage var när vi besökte tunnlarna under Kastanjegården . Ryktet berättade att det fanns kilometerlånga kulvertar under Dalen, där narkomaner och kriminella hade en fristad. Så var nu inte fallet även om en och annan uteliggare dök upp ibland, försäkrade oss L-G på Svenska Bostäder.

Satsning enbart på tidningen

De första åren tog Dalenbladet ansvar för de flesta evenemangen i Dalen som julgransplundring, luciafirande och inte minst Dalendagen. I samband med Dalendagen 1999 gjorde vi till och med ett specialnummer i färg.

För att redaktionen skulle orka med och kunna lägga all energi på tidningen, bildades samma år en fristående festkommitté med ansvar för olika lokala evenemang. För att ytterligare betona den nya inriktningen döptes samtidigt föreningen om från Ett Levande Dalen till Föreningen Dalenbladet.

Vad har vi då åstadkommit?

Min största förhoppning är att vi bidragit till att riva gränserna mellan gårdarna, och skapat en plats där alla kan mötas. Återkommande artiklar under alla år har varit Gästkrönikören, Dalentyckarna, Porträttet och Barn & ungdom. När Robert Ryttman hörde av sig våren 1998 med en knippe dikter och undrade om vi behövde någon som bevakade samtidskulturen, tackade vi självklart ja. Hans avdelning Kulturama har sedan dess etablerat sig som en tung och av många uppskattad del i varje tidning. Ett år senare, i nummer 2, 1999, debuterade hans bror Georg med sitt första av många välskrivna kåserier.

Då hade Serge Bokobza redan varit med sedan nummer 4, 1997 där han skrev en betraktelse över de hemlösas situation. Hans sambo Sara Lindhagen var inte sen att komma med och bidrog redan i nästa nummer med en mycket uppskattad artikel om Dalens historia.

Vi har också bevakat upproret mot nedskärningen av resurser för Dalens ungdomar, beskrivit hur det är att komma som invandrare till Dalen, rapporterat från skolans värld, gett lokala poeter som till exempel Mara Zvaigzne en plattform och även anordnat en poesiafton på biblioteket. Vår senaste medarbetare Jenny Skagstedt har i tre artiklar presenterat Nackareservatet och bidragit med en stor dos entusiasm när vi som mest behövde det. Detta är bara några av den skatt av artiklar vi skrivit under åren.

Mina fem år med Dalenbladet har varit mycket lärorika. Att arbeta med tidningen har legitimerat en nyfikenhet på området vi bor i och dess invånare. Utan våra läsare, annonsörer och alla skribenter hade det dock inte gått. Tack för att ni gav mig möjligheten!

Nr 1, 2001 – Horan och madonnan – myter om kvinnan

Vid födseln är det inte så mycket som skiljer oss åt. Möjligen våra föräldrars syn på om det blev en pojke eller en flicka. I vissa delar av världen värderar man fortfarande pojkar högre än flickor. Så var det också i vårt land för inte så länge sen. Fortfarande lever dock den gamla tanken kvar att småpojkar ska bära blå kläder och småflickor rosa.

Tack och lov finns det föräldrar som medvetet försöker bryta dessa outtalade, gamla regler och redan tidigt ser sin nyfödde som den individ han eller hon är. Inte som en förenklad signal till omvärlden.

Flickor leker med dockor och pojkar med bilar. Flickor bryr sig mer om sitt utseende än pojkar. Flickor vill vara som mamma och pojkar som pappa. Flickor är stillsamma, pojkar får gärna busa. En ”fin” flicka väntar på att bli uppbjuden och tar inga egna initiativ. Tjejbaciller är farliga. Pojkar som leker med flickor är mesar. Som du märker är det en djungel av fördomar som omger oss och präglar vår uppväxt och senare utveckling till vuxna.

Vad är det då som gör en kvinna till en kvinna? Och vad är en kvinna? För många män är hon flera saker på en gång. För tonårspojken är hon en ouppnåelig gudinna. Som gammal kallas hon för häxa. Dessemellan kan hon vara mamma, mor, älskarinna, hora, madonna, sexobjekt och framgångssymbol. Frågar man dessa män om de ser kvinnorna som jämlika dröjer de sannolikt med svaret. I tidningstånden och på löpsedlarna används kvinnan flitigt som blickfång. Ska en ny bilmodell marknadsföras, nog ser man en tjej uppfläkt på motorhuven. Genom tv-såporna får unga flickor tidigt tips om hur de ska vara för att bli accepterade av killarna. Idag, 2000 år sedan Maria födde Jesus är det fortfarande så illa ställt.

På 1970-talet blossade den så kallade kvinnokampen upp i västvärlden med rödstrumpor, kvinnohus och krav på kvinnans frigörelse. Och vad slutade det med? Jo, att många kvinnor valde att ta på sig samma roll som männen de tidigare förtryckts av. På 90-talet blev det mer accepterat att kalla sig lesbisk och helt ta avstånd från männen. Detta fenomen är dock inget nytt. Det är bara ytterlighetsreaktioner präglat av tiden vi lever i. Samma sak hände för hundra år sedan, eller ännu längre tillbaka. Kvinnans kamp för att bli fri från mannens förtryck är lika gammal som Adam och Eva. Eller Josef och Maria. Det beror helt enkelt på att det är mannen som skrivit historien.

Det är vi män som för vidare vår syn på kvinnan till våra söner. Och det är där vi har en chans att göra en viktig insats! Självklart är kvinnorna själva en del av orsaken till att historien upprepar sig. Många mammor för utan en tanke vidare männens uppfattning om dem till sina döttrar. Svaret på vad en kvinna är finns inte, då en kvinna kan vara så mycket. Precis som det inte finns något svar på vad som gör en man till en man. Låt oss istället ställa frågan – vad är en människa? När vi hittat svaret på den frågan har vi kommit en bra bit på väg. Ta och tänk efter – vad tycker du att det innebär att vara en människa?

Nr 4, 2000 – Janne Halldoff – en hjälte från Söder

En gång söderbo – alltid söderbo. Det är något som sitter kvar om man en gång bott där. Något man bär med sig resten av livet. Många av oss som idag bor strax söder om Söder har en gång sprungit längs Skånegatan eller Heleneborgsgatan, gått i Högalidsskolan eller Sofiaskolan, slagits mot rivaliserande gäng från andra sidan Ringvägen eller hejat på fotbollspelarna vid Kanalplan eller Zinken. Om södersnacket har försvunnit har vi ändå våra hjältar kvar – Nacka Skoglund, Ivar-Lo eller varför inte Janne Halldoff.

1939 bröt andra världkriget ut. Beredskapen sades vara god och svenskarna visste inte annat. Samma år föddes Janne Halldoff, som ett av många krigsbarn. I dessa oroliga tider sökte sig människorna till varandra och det är inte konstigt att barnkullarna var stora. Speciellt på Södermalm, dit många till staden nyinflyttade sökte sig då det fanns billiga lägenheter att komma över. Pappa Harry var konsthandlare och umgicks gärna med sina konstnärsvänner på den klassiska krogen Pilen. I kretsarna syntes även Nils Ferlin och andra mer eller mindre kända poeter. Mamma Clary arbetade som simlärare, skötte hemmet och såg till att Janne hade mat i magen och kläder på kroppen.

– Ibland kunde det vara 300 ungar från Katarina och Sofia som samlades vid Renstiernas Gata för att göra upp, minns Janne.
Spårvagnarna på linje 1 och 4 var tvungna att stanna. Men så fort någon gjorde sig illa avbröts slagsmålet och alla gick hem. Jag skickades ut som spion då jag hade en hund.

– Det var en benig rackare som ingen hade några högre tankar om. Jag hade fått honom av en tant i kvarteret som döpt honom till Sir Kenny. När jag var 13 år hade jag tränat honom till en riktig sprinter. Vi åkte till Göteborg och vann faktiskt första pris i en stor tävling. Efteråt visade jag stolt upp pokalen i skolan för de häpna klasskamraterna. Sedan dess har hundsport varit ett av mina stora intressen. Under årens lopp har Janne blivit den mest vinstrika hundägaren i landet och har även tävlat med sina hundar i våra nordiska grannländer.

– Greyhound betyder jagande hund av hög rang, berättar han och visar stolt upp pokaler och pris som hundarna sprungit hem. Idag har han dock bara två hundar kvar, en lite drygt tolvårig tik och en knappt fyraårig hane – båda smäckra och respektingivande greyhounds. Trots att familjen inte hade det alltför fett kom pappa en dag hem med en kamera till Janne, som då var tio år. Ett tag senare fick han även en blixt som gav nya möjligheter att dokumentera verkligheten.

– En gång hamnade jag på Svenska Dagbladets framsida, berättar han. Jag visste att filmstjärnorna Frank Sinatra och Ava Gardner bodde på Grand Hotel och tänkte att det kunde vara något att plåta. När ingen såg smög jag in i bilens baksäte. När Frank la märke till mig log han bara och visade med handen att han inte ville bli fotograferad. Utanför stod Svenska Dagbladets fotograf och plåtade hela scenen!

Fotointresset ledde in på det första jobbet som stillbildsfotograf vid filmatiseringen av Lars Görlings på den tiden mycket omtalade roman ”491”. När sedan Jörn Donner eller Vilgot Sjöman gjorde en film på SF var Janne med och tog stillbilderna.

– Min uppväxtkamrat Hasse Seiden och jag tänkte efter ett tag att ”kan dom så kan väl vi”. Efter något år fick vi göra en kortfilm för SF som hette ”Nilsson”. Därefter fick vi kontakt med författaren och konstnären Stig Claesson, mer känd som Slas. Detta resulterade i ytterligare en kortfilm samt tre långfilmer. Det blev sedan många fler filmer, men det är historia nu. Studio 34 på Tjärhovsgatan 34 var deras gemensamma filmstudio i början, men efter Jannes framgångar som regissör upphörde verksamheten. Vänskapen finns dock kvar än idag.

Bland alla sina filmer räknar Janne ”Korridoren” som den främsta. På delad andra plats kommer ”Det Sista Äventyret” och ”Polare”. För sin huvudroll i den förra fick Göran Stangertz en Guldbagge 1975. För den senare fick Janne också en Guldbagge 1976 som bästa regissör.

– Den baggen gav jag till Per Ragnar. Jag tyckte att han förtjänade den efter sin prestation i ”Korridoren”, säger Janne. Bland andra regissörer han uppskattar nämner han framför allt Ingemar Bergman och filmen ”Det Sjunde Inseglet”.

I Aftonbladet den 15 januari i år säger Ingemar Bergman så här om Janne Halldoff:

– Halldoff är en regissör som uppenbarligen levde sina verk. Det finns författare som inte skriver sina böcker, de lever dem. Även vissa filmmakare lever sina filmer istället för att göra dem. Och det var synd för Halldoff var en högt begåvad kille, som skulle gjort storverk.

Trots att Janne nyss passerade 60-årsgränsen verkar det dock inte som att han tycker att storverkens tid är förbi. Sedan en tid tillbaka jobbar han med två nya manus som upptar hela hans tid och engagemang.

– Det ena berättar historien om en ung, kvinnlig journalist som hamnar i en situation hon inte räknat med. Hon utger sig för att vara någon annan och hamnar på så sätt i en smet hon har svårt att komma ur. Manuset betitlat ”Den sanna verkligheten… eller?” skriver Janne med skådespelaren Håkan Serners son Martin Serner.

Om han är förtegen om det nyss nämnda manuskriptet är han det i ännu högre grad om det andra. Titeln är ”Häxmästarna” och har redan på manusstadiet rört upp känslor på många håll. Gamla scriptan och medarbetaren Katinka Faragó, idag produktionsledare på Sandrew, har varnat för följderna av en biografvisning. Fem minuter efter första scenen skulle bokstavligt talat en bomb brisera i salongen, menar hon. Ännu idag finns det alltså ämnen som kan röra upp de mest våldsamma känslor i samhällsstrukturen. Ämnen som de flesta av oss är främmande för, men som ändå påverkar vår vardag. Manus har Janne skrivit tillsammans med Gunder Andersson, författare och medarbetare på Aftonbladet.

1966 gifte han sig med sin Kerstin. Hon är kläddesigner med egen firma och syr sedan många år bland annat kläder åt zigenarfamiljen Petroff i Dalen, brudklänningar och olika specialkreationer. 1975 lämnade Janne och Kerstin Västgötagatan för kåken vid Enskedevägen, mitt emot Globen. Trots ryggont efter en whiplash-skada vid en bilkrock för några år sedan trivs han med tillvaron. Det blir visserligen inte så mycket festande på Operabaren som på 70-talet, men det är inget han saknar.

– Det är inte många av kompisarna från den tiden som lever fortfarande, säger han. Jag slutade med starksprit 1982 och har inte tagit många droppar sedan dess. Det brukar bli två centiliter till jul och ett halvt glas champagne på nyår. Ett glas öl tackar jag däremot inte nej till!

En sida som många inte känner till hos Janne är hans förkärlek för arbete med ungdomar både när det gäller film och teater. Han var till exempel lärare och regissör under ett flertal år på Calle Flygares teaterskola i slutet av 90-talet. I tv-serien ”De Hemligas Ö” arbetade han med barn från barnbyn Skå och han har även lett improvisationsteater på Fryshuset och vid Nytorpsskolan.

– Jag tror på filmens och teaterns möjlighet att påverka unga människor i positiv riktning, framför allt om de själva medverkar, säger han. Med rätt stöd och uppmuntran kan en trasig tonåring finna en väg ur en hopplös situation.

Nr 2, 2000 – En lektion i samhällskunskap

Våren har präglats av besparingar. Som under Margaret Thatchers tid under 80-talet i England sparas mest på de svaga grupperna i samhället – barn, ungdom, handikappade och äldre.

Enskede-Årsta stadsdelsnämnd har ett sparkrav från kommunfullmäktige i Stadshuset grundat på tidigare överskridande av budgeten. Vid ett flertal möten har nedskärningar tagits upp som drabbar oss i Enskededalen. Först gällde det Nytorpsskolan och vid ett senare möte ungdomsgården Punkten, kvartersgården och öppna förskolan. Sedan valet 1998 har de borgerliga partierna majoritet i stadsdelsnämnden. Ordförande är Ulla-Britt Ling-Vannerus (m).

Vid nämndmötet den 25 maj medverkade ett stort antal ungdomar. Många uttalade starka åsikter om nedläggningarna för politikerna och tjänstemännen i stadsdelsnämnden. Att det inte var till någon nytta framkom då man efter omröstning beslutade att stänga Punkten för gott och kvartersgården över sommaren. Till hösten menar nämnden att 13-18-åringarna som nu går på Punkten ska få plats på kvartersgården. Att detta för med sig konflikter med de yngre vill man inte se. Det var dock för att undvika dessa verksamheten på Punkten en gång startades.

En åhörare undrade om några konsekvensanalyser genomförts inför beslutet och menade att stadsdelsnämnden borde ha ryggrad att säga nej till ytterligare besparingar på våra barn och ungdomar. Stefan Fernström, ansvarig på Punkten, bad nämnden förklara för ungdomarna vem som bär ansvaret för det tidigare överskridandet och vad man erbjuder dem istället för neddragningarna. Politikerna slog ifrån sig och skyllde på varandra. På en fråga om var framtidstron finns, svarade ordföranden att det viktigaste nu är en budget i balans. När ungdomarna envisades med att fråga vad politikerna tror blir konsekvenserna av nedläggningarna höjde ordföranden rösten på ett otrevligt, mästrande sätt som inte ingav förtroende för hennes pedagogiska kompetens.

När Anneli Robertsson redovisade närpolisens farhågor för ökad kriminalitet och våld blev hon bortviftad med att det bara var en enskild polismans åsikt och att hans chef inte var av samma åsikt. Svenska Bostäder representerades av områdeschef Anders Markie. Han menade att Dalen blivit ett bättre bostadsområde de senaste åren fem mycket tack vare verksamheter som Punkten, kvartersgården och öppna förskolan. Nedläggningarna kommer att spoliera mycket av detta ansåg han. Nämndens ordförande svarade:

– Du är väl tjänsteman? Ta med dina åsikter till dina chefer istället!

När Enskede-Årstas ”järnlady” dessutom påstod att Enskededalen är en del av ytterstadssatsningen och kan få pengar därifrån rättades hon bryskt av en politikerkollega på vänsterkanten. Representanter från Lärarförbundet, barnavårdscentralen Knoppen med flera kom därefter med ytterligare argument till varför nedläggningen av verksamheterna är förkastlig.

– En besparing idag kommer att ge ökade kostnader i framtiden, menade man.

Ordföranden upprepade med en dåres envishet nödvändigheten av besparingarna. Inför ungdomarnas oro hävdade hon att ”hon tror på ungdomen” och att de efter de goda åren på Punkten ”borde vara vaccinerade mot vandalisering och våld”.

En god sak förde debatten med sig. Ungdomar som aldrig tidigare besökt ett stadsdelsnämndsmöte har nu ett flertal gånger varit där för att försvara sin verksamhet. De har hört och sett hur makten fungerar. De har lärt sig en del av demokratins spelregler. Där ingår även att vart fjärde år rösta fram de politiker som ska styra samhället. Man kan bara hoppas att dagens unga då minns hur de blev behandlade och inte drabbats av det förakt för politikernas insats som skådespelet den 25 maj inbjöd till.

Nr 4, 1999 – Glöm inte perspektivet

Alla talar om det. Det har inte gått att undvika det senaste året. Och nu, den sista månaden 1999, den sista månaden på 1900-talet är det allmänna samtalsämnet hur man ska fira. Vadå? Nyår? Nej, det nya milleniet förstås!

Det finns restauranger som varit bokade sedan mitten av 90-talet enbart för firandet. Det finns krogar som betalar servitörer, servitriser, kockar och kokerskor löner högt över de vanliga om de jobbar på nyårsnatten. Till och med landstingsanställda får erbjudande om extra lönetillägg. De flesta verkar förbereda sig på en otrolig upplevelse. Som om detta blir en upplevelse för livet. Något att berätta för barnbarnen.

Andra är rädda att övergången till 2000-talet ska förändra eller rent av ända deras liv över en natt. Datasystem packar ihop och med det hela samhällen, städer, länder, världen (?). Media gör förstås sitt för att skapa förväntan. Du har väl inte undgått snutten i tv4 som tickat ner dagarna som är kvar eller neontavlan på Stureplan med samma uppgift. Spänningen kommer, på gott och ont, att vara på topp inför vad som händer när nyårsklockorna ringer in det nya året.

Fullt så drastiskt tror nu inte jag att det kommer att bli. Visst kommer det festas som alla nyårsaftnar hittills och visst kommer det skjutas fyrverkerier och drickas champagne. Det är inte så jag menar. Men glöm inte att du och jag kommer att vakna på nyårsdagen och veta att nu har det hänt. Vi är faktiskt med på resan in i 2000-talet mot framtiden. Nu har det börjat.

Men är det inte så att framtiden börjar om varje dag, hela tiden? Är inte varje dag ett litet mirakel som borde firas? Filosofiskt sett är det ingen av oss som när vi släcker lampan, kan garantera att det kommer en morgondag. Vi tar det bara för givet, som människor i alla år har gjort av självbevarelsedrift. Men vi vet inte… Det kan göras prognoser om väder, industriell utveckling, budgetar och allehanda planer för framtiden men faktum är att framtiden är ett oskrivet blad.

Att millenieskiftet närmat sig på allvar insåg jag en dag när det stod bäst före datum 2000-01-15 på ett paket kaffe. Lite löjligt förstås, då påminnelserna stått som spön i backen sedan länge. Men plötsligt var det påtagligt – kaffefabrikanten räknar kallt med att vi kommer att dricka kaffe också efter nyår.

Minns du förväntan inför 1984? Året och månaderna innan skrevs det spaltmeter om analyser och jämförelser med George Orwells roman med samma namn. Men vi som var med då kunde konstatera att det inte hade gått lika illa i verkligheten för oss som för huvudpersonen i boken. Samhället var inte lika övervakande, militariserat och korrumperat. Eller filmen ”2001” av Stanley Kubrick? Eller klassikern ”Metropolis”? Eller varför inte all science-fiction skriven sedan förra sekelskiftet? Det man trodde då om framtiden kan vi skratta åt idag. Att den inte blev fullt så teknokratisk kan vi lugnt konstatera.

Men tänker man framåt, längre än millenieskiftet, kan tiden verka som en avgrund. Tänk dig att en dag kommer förhoppningsvis människor att fira inträdet i 3000-talet! Visserligen dröjer det 1000 år och varken du eller jag kommer att vara med. Kanske några avlägsna släktingar kommer att se tillbaka och undra hur vi firade det nya 2000-talet.

Gör ett experiment! Försök tänka dig att du levde på 900-talet. Närmare bestämt år 999 och just skulle passera gränsen till 1000-talet. Vem var du då? En fattig bonde, en träl, en medeltida korsriddare? 1000 år är en väldig massa år och en väldig massa liv och händelser. Bara utvecklingen de senaste 100 åren tar utan vidare andan ur en.

När det förra seklet drog sina sista suckar samlades människor i kyrkorna och hörde nyårspredikan. Gatorna var fulla långt in på småtimmarna och människor berusade av förväntan inför det nya seklet. Historien upprepar sig.

Låt dom som vill göra en stor affär av millenieskiftet göra det – vi andra med lite längre perspektiv firar varje dag som vore den ett mirakel. God Jul och Gott Nytt År!

Nr 1, 1999 – Pappa varannan vecka

Vi lever våra liv. Åren går och då och då blir det som man hoppas, ibland inte. Drömmen om familjelyckan triumferade när vårt andra barn föddes. Efter insikten att stadsmiljön vid Skanstull inte var den bästa för två små barn att växa upp i, bestämde vi oss för att flytta till det barnvänliga Dalen. Ellen skulle just fylla 3 år och Georg väntade fortfarande på att komma ut ur mammas mage, då vi på sensommaren 1990 besökte stadsdelen för första gången. Trots tydliga rester av saneringen visade Dalen sitt finaste ansikte den dagen.Grönska, fria ytor, bilfritt och gott om utrymme för barnen att tryggt vistas i.

Lägenheten var en dröm – fyra rum i tre våningar med terass där den tidigare hyresgästen lämnat kvar en markis. Vi flyttade till Lönngården under hösten 1990 och såg barnen växa upp, börja i förskola och skola. Livet gick sin gilla gång och åren likaså. 1995 förändrades allt. Av olika anledningar blev en separation oundviklig. Jag kontaktade Svenska Bostäder för att få tag på en lägenhet i området. Hamnade i ”separationskön”, speciellt avsedd för separerade par.

Efter ett antal besök i olika lägenheter dök till slut en upp på Poppelgården som föll mig i smaken. Efter beslut om gemensam vårdnad om barnen valde vi att stanna kvar i området för att inte störa deras skolgång och kompiskontakter.

I december 1995 gick flyttlasset med hjälp av hyresvärdens släpkärra. Det var inte bara en flytt till en ny lägenhet, det var en flytt till ett liv som ensamstående.

Vår tidigare gemensamma lägenhet byttes mot en trea på Lönngården, där barnens mamma flyttade in. Sedan dess turas vi om att ha barnen varannan vecka med byte på onsdagar. Då träffas vi hos den som ska ha barnen och äter gemensam middag.

Dessutom har vi löst hämtning och lämning så att jag går med den yngste på morgonen till skolan och mamman hämtar honom på kvällarna oberoende av var han för tillfället bor. Men det står inte länge på förrän han blir självgående som storasyster med hemmanyckel till oss båda. Under sommaren utsträcks den sammanhängande perioden till två veckor. Pappa varannan vecka och ungkarl varannan.

I början var det svårt att hitta en balans i tillvaron, att bearbeta alla känslor runt separationen och komma igång med ett eget liv. I dag, efter tre år som ensamstående med barn varannan vecka har nya rutiner, vänner och kontakter gjort det lättare att leva i och acceptera den nya rollen. Men viktigast är att det fungerar för barnen. I början hade båda svårt med den nya situationen. Som att de bara väntade på att vi skulle återförenas och börja om igen, tillsammans. Den bästa (och enda) julklappen var länge att pappa och mamma skulle flytta ihop igen.

I dag har båda förstått att så aldrig kommer att ske. Att detta också är ett sätt att växa upp. Med mamma på ett ställe och pappa på ett annat. Praktiskt är det förstås jobbigt att varannan vecka behöva packa väskorna med kläder och favoritsaker som måste med. Men det går. Och tystnaden.

När man precis vant sig vid barnens ljud och lekar, så är det dags att byta. Och det känns naturligtvis så för dem också. I all röra vill jag ändå tro att det finns någon slags lugn och ordning. Men visst finns det fördelar. Gräl, bråk och irritationer oss vuxna emellan som tärde på barnen, har reducerats till ett minimum. Nu får de det bästa av sin mamma och pappa varannan vecka. Och när de blir större kan de själv välja hos vem de vill bo, kortare och längre tider.

Det dröjde ett tag, men efter två år tyckte Ellen att det var dags för pappa att träffa en ny kvinna. Hon ville inte vara ensam tjej längre, utan ha någon att anförtro sina tjejfunderingar till. Man vet aldrig. Den dagen kommer kanske. Tills dess får barnen stå ut med sin ensamstående pappa varannan vecka, på gott och på ont.

Nr 2, 1998 – Dalens Nyheter

Sedan vi i förra numret började gräva i Dalens historia har vi märkt ett stort intresse bland våra läsare för den lokala historieskrivningen. Som ett led i detta uppmärksammar vi kvarterstidningen Dalens Nyheter som kom ut med tre nummer åren 1988-89.

Historien upprepar sig. Det är ju så – hjulet går runt och det finns alltid nya entusiaster som, när behovet uppstår, engagerar sig och skapar en kanal för att förmedla sin uppfattning om sakernas tillstånd. 1988 var det saneringen av flytspacklet som förenade, idag är det behovet av granngemenskap och kampen mot främlingsskap och våld som skapar en plattform.

”Dalens Nyheter föddes egentligen ur behovet av att vi själva ville veta vad som händer i Dalen. De som skulle informera oss har inte gjort det. Då gör vi det själva! sa vi. Våra sjuka hus är äntligen på väg att få sin efterlängtade behandling. För det är väl så? Frågorna blir snabbt fler än svaren, när vi börjar rota lite.” Ledaren, Dalens Nyheter nr 1-88.

Nummer 1-88 tog nästan uteslutande upp saneringen av flytspacklet. Ett annat tema var ”Dagis – pedagogik eller parkering?”. Fritidspedagogen Mario Marx presenterades som initiativtagare till ett tvåårigt projekt med mellanstadiebarnen i Dalen. Ett fritidshem med verkstäder för musik, teater, textil och snickeri för årskurserna fyra och fem skulle skapas. Tio år senare konstaterar vi att Mario förverkligade sin vision. Kulturklassen Raketen på Videgården blev resultatet.

I ett reportage presenterades den då nya formen av dansmusik – hiphop. I Dalens hörsal hade man diskotek och John ”John-John” Wedin, då 14 år, förklarade för den yrvakne reportern vad begreppet rapping innebar. Man konstaterade också att områdets enda fritidsgård inte på långa vägar skulle räcka till. ”Ungdomskullarna växer nu snabbt. Om 5-6 år kommer antalet 13-17-åringar ha fördubblats” . Vi vet hur det gick. 1400 exemplar av tidningen såldes för 15:- styck.

Nummer 2-88 hade föreningslivet i Dalen som tema. Man listade på två sidor 36 (!) föreningar med anknytning till Dalen. Var tog de vägen? Även Dalendagen, som då 10-årsjubilerade, skildrades i ett bildreportage. Bildkonstnärinnan Märta, 80 år, portätterades. Bajens dåvarande storhet Kenta Ohlsson bodde på Pärongården och gick i clinch med bolltrollkarlen Daniel, 11 år, från Hagtornsgården. Självfallet tog saneringen från flytspacklet även stor plats i detta nummer. Begreppet ”skanDALEN” myntades.

Dessutom rapporterades från förskolans dag som firades med tipspromenad, picknick på Nytorps gärde och underhållning av Orientexpressen. Tidningens pris kunde, tack vare stöd från Enskede fritidsdistrikt, sänkas till 10:-. Varken hyresgästföreningen eller socialdistriktet besvärade sig med att ens besvara redaktionens bidragsansökan!

I nummer 1-89 konstaterar redaktionen ”Vi har vunnit – om saneringen!” Svenska Bostäders nye vd Esbjörn Olsson gjorde ett utspel i Dalens Nyheter då han i reportern Dick Schybergs dröm konstaterade att ”nu är det dags för en kursändring. Hyresgästerna har lidit nog, inte minst barnen” . Det blev en totalsanering till slut och några år in på 1990-talet var de ytliga spåren borta. De inre försvinner aldrig.

Kultursatsningen ”Träd fram”, innebar en ökad utbildningssatsning på Dalens dagispersonal och blåste under ett år in frisk luft på barnstugorna. Initiativtagare var Eva Stensö och Kristina Marthon. Ett utförligt reportage av Staffe Aourell återgav entusiasmen runt projektet.

Nya kulturföreningen, som växte fram i tomrummet efter sin föregångare Enock, presenterades. Dåvarande kulturborgarrådet Per Sundgren invigde och föreningens ordförande Göran Drougge berättar om den flygande starten med konstvernissage på kvartersgården.

Ovanstående är bara en liten del av innehållet i varje nummer. Sammanfattningsvis kan sägas att Dalens Nyheter på ett heltäckande sätt återgav entusiasmen och kreativiteten likväl som ilskan och engagemanget under några svåra år i Dalen. Det är med stor glädje Dalenbladet på följande sidor återger en del av innehållet!

I redaktionen ingick Staffe Aourell, Berit Ljungstedt, Rolf Marthon och Dick Schyberg. Även tecknaren Janne Borén, fotografen Yngve Hellström, Michael Schleu, Gerda Christensson, Olle Christensson, Lars-Åke H. Hedberg, Mattias Holgersson, Per Fjellström, Monica Högström, Claes Uhnbom, Lotten Ivarsdotter och Dag Rende bidrog till tidningens tillkomst. Sist, men inte minst bidrog alla försäljare på gator och torg till spridningen.

Nr 4, 1997 – En agnostiker i kyrkan

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, d v s söndagen den 19 oktober, tog jag med barnen till Enskede kyrka för att vara med om en gudstjänst. Mest för att ge dom en upplevelse dom aldrig förut varit med om, men också för att ta reda på hur kyrkan fungerar i dagens samhälle.

Mina kyrkobesök har varit många under årens lopp, men då har arkitekturen, musikintresset, ett behov av avkoppling från ytter-världen, släktingars och vänners dop och på senare år även be-gravningar varit anledningen. Aldrig religionen i sig. Man vet att kyrkan finns där om och när man behöver den. Enligt prästens är vi cirka 28 000 kyrkodöpta och boende i Enskede som bildar Enskede församling eller kyrka, varesig vi är medvetna om det eller ej. Och det är oss, vilsna får, som arbetet inriktar sig på att nå.

Kyrkan mitt i byn

Förr var kyrkobyggnaden en del av samhället. Den låg mitt i byn och var mötesplatsen efter söndagens gudstjänst – man träffades på kyrkbacken och språkade om dagens predikan och veckans händelser, barnen gick i söndagsskola, i församlingshuset organiserades pensionärsträffar och syjuntor. Mycket rörde sig runt kyrkan och tron var självklar.

I dag är kyrkans plats inte lika odiskutabel – den har tappat sin tidigare självskrivna roll och framför allt sina besökare.

När var du senast i kyrkan?

Du kanske nöjde dig med en tv-gudstjänst eller hör du kanske till någon frireligiös församling, en annan tro – ett alternativt sätt att förhålla sig till livet, kanske förkastar du alla tankar om religion. Du kanske hittat tron i förhoppningen om en vinst på Bingolotto eller hausse på aktiebörsen, kanske har du funnit din kyrka i naturen, i den filosofiska litteraturen, i framgång på jobbet, i familjelyckan, i den nyköpta bilen.

Konkurrensen om själarna har blivit större och valmöjligheterna fler. Och vad ska en liten människa tro på?

Presentera alternativ

När ditt barn frågar dig vad du tror på, vad svarar du då? – Vadå tror på? När dom existentiella frågorna kommer i tonåren, minns du då dina egna tonår med sökandet efter sanningen. Eller så var det självklart och du slog in på den upptrampade vägen utan en tanke.

Det minsta man som vuxen kan göra är att presentera alternativen, visa att det finns olika vägar att finna sin tro. Och under resan kanske du själv också hittar ett guldkorn att ta till dig.

Två kyrkobesök som berikat mitt liv

Trots att jag inte är religiös har två kyrkobesök berikat mitt liv. Det ena var dagens besök i Enskede kyrka där jag delade en och en halv timme med barnen, prästen, organisten och en församling på tjugo personer varav sex sjöng i kyrkokören. Temat för predikan var ”samhällsansvar” och gudstjänsten inramades av ”Tillitens Mässa” med text av Caroline Krook och musik av Håkan Martinsson. Vi fick även vara med om nattvarden och barnen hade mer än gärna stått på knä framför altarringen om inte pappa hejdat dem. Avslutningvis spelade organisten ett stycke av Duke Ellington som stilfullt inramade evenemanget.

Andra gången var under en tvåmånaders vistelse på Lärbro öppna anstalt på Gotland. Som vapenvägrare blev jag dömd till att vistas där två månader 1975-76. Den enda chansen att komma ut i sam-hället gavs på juldagens morgon då de som ville fick besöka Lärbro kyrka för att vara med om julottan. Sex interner och tre vakter gick genom byns snötäckta gator. Inne i kyrkan återfann jag något av den jag var innan tiden i fängelset. Och likadant tror jag att mina kamrater kände. Trots att vi som straffade stod utanför samhället, var vi för en stund åter en del av en större gemenskap.

Nr 2, 1997 – Dagens verklighet – morgondagens minnen

Hur upplever barnen i Enskededalen sitt bostadsområde idag, och hur kommer de i framtiden minnas sin barndoms miljö? Det vet vi inte nu. Men de lever mitt uppe i det.

Jag växte upp i Vällingby, beläget nordväst om centrala Stockholm, cirka 45 minuters tunnelbaneresa från Enskede. Vi flyttade från Sundbyberg 1954, dit vi kom från Skåne något år tidigare. Jag var två år och Vällingby, liksom Farsta, var de nya förorterna som skulle göra livet lättare för många trångbodda barnfamiljer från Stockholms innerstad och nyinflyttade från andra delar av landet. Under många år blev också Vällingby och Farsta de mest barntäta förorterna runt Stockholm. Dessförinnan fanns där bondgårdar, odlad åkermark, skogar och ängar.

Tanken från stadsplanerare och arkitekter var att människorna skulle arbeta, bo och konsumera där de bodde, det kallades ABC-boende. Man skulle inte behöva lämna förorten för något vardagligt behov. Det mesta skulle kunna uträttas på plats. I mitten låg Vällingby Centrum, i en ring runt fanns bostäderna och i ytterligare en ring runt dessa låg fabriker och företag. I centrum fanns varuhus, restaurang, post, bank, bio, kyrka, ungdomsgård och många olika småbutiker.

Det fanns nu inte jobb för alla på plats eller så hade pappa ett jobb som krävde att han tog tunnelbanan eller bilen till stan. Men tanken var god. Till skillnad mot nu så räckte det oftast med att en förälder jobbade, i de flesta fall pappan. Idag är det en orealistisk tanke att mamma eller pappa skulle kunna vara hemma hela dagarna med barnen, men då gick det. Det ekonomiska läget var förstås annorlunda, det gick att leva på en lön och dessutom spara undan en slant till drömmen om sommarstuga och/eller bil.

Pappa, mamma, min två år yngre bror och jag bodde i två rum och kök på en av fyra gårdar som låg efter varandra längs med Lyckselevägen. Likheten med Enskededalens gårdar är slående, förutom att de inte hade några namn. Husen hade tre våningar och källargångar där det fanns plats för tvättstuga och förråd. Någon mötes- eller träfflokal för de boende fanns inte, man pratade i tvättstugan, i trappuppgången, vid piskningställningen för mattor, i den lokala mataffären Expo eller varhelst tillfälle gavs.

Den stora träffpunkten för mammorna var annars runt sandlådan där det också fanns en gungbräda och en klätterställning. Vällingby var barnens värld. På varje gård vimlade det av barn. I varje portuppgång bodde nio familjer och med två barn i genomsnitt och tio portuppgångar innebar det att varje gård inhyste cirka 180 barn. På de fyra gårdarna på Lyckselevägen fanns alltså 720 ungar! Pensionärer var sällsynta, barnfamiljerna härskade enväldigt. Det fanns fler gårdar, många fler. Kirunagatan, Ångermannagatan och Abiskovägen var fulla av ungar. Liksom grannorterna Råcksta, Blackeberg och Hässelby som växte parallellt.

Detta satte givetvis sin prägel på min uppväxt. Kompisar överallt, krig mellan olika gårdar – både på lek och blodigt allvar, stora och många klasser i den tillfälligt uppförda barackskolan Skattegårdsskolan och fullbelagda lek- och idrottsplatser. Vi höll oss dock i Vällingby med omnejd. Trots att tunnelbanan skar som ett öppet sår genom bostadsområdena, tog man sällan tunnelbanan in till stan. Allt fanns ju där.

Dessa funderingar leder mig in på hur barnen i Enskededalen idag upplever, och i framtiden kommer att minnas, sin barndoms miljö. Det vet vi förstås inte nu. Dom lever ju mitt uppe i det bland Svenska Bostäder, kvartersgården, kompisar och lekkamrater, dagmammor, Nytorpsskolan, Punkten, ICA, biblioteket och träfflokalerna.

Om 15 – 20 år kanske de första berättelserna från Dalen publiceras, om hur det egentligen var, vad man minns och legender som lever vidare. Veteranerna som flyttade till Dalen redan 1981 med nu vuxna barn, kanske redan fått en försmak av barnsdomsminnen. Man kan bara i sitt hjärta hoppas att de är positiva och att ungarna känner för Enskededalen som jag känner för Vällingby.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s